Råsundafetto..varför?..därför!!

Derby time..

Bitter över att jag inte bodde hos den portugisiska gamla damen, men tacksam för att jag fick se ett snabbt passningsspelande AIK som gjorde tillräckligt för att komfortabelt spela ut lillebror. Ibland förundrades jag över hur snabbt spelet var men förstod efter lite klurandes att en klocka inte skall gå så snabbt som den gjorde och att det kanske heller inte berodde på ölkonsumtionen.

Fetto time…

För att klargöra denna bloggs namn och vem jag är och mina motiv till denna blogg kommer här en kort redogörelse. Jag är ett Råsundafetto, jag skäms inte över att säga det. Men bilden av fettot har blivit förvanskat, vi är också människor, ibland bra, ibland mindre bra, men människor likväl. Den missvisande bilden av fettot som monotont rapande samt besvärande av det egna laget visar bilden på en störd person. Ett fetto visar även positiva känslor, visst de är inte alltid speciellt tydliga därför att vi under våra positiva utrop försvinner i den resterande delen av supporterskarans glädjerop. Men beviset på att man är ett fetto är att man visar större glädje en genomsnittet om än bara för en bråkdel av någon sekund, sen kommer misstron till fortsättningen och det egna laget. Fettot, det vill säga jag, är egentligen bara en väldigt pessimistisk person. Oftast tror vi fetton på förbannelser och andra skrockfulla beteenden som gör oss relativt barska till sättet. Tänk er själva att vi precis har gjort det andra målet mot Elfsborg, vi fetton vet att det kommer gå åt helvete, lika bra att visa omgivningen att vi vet. Har vi fel är ingen gladare än oss.

Fettot vet bäst, fettot är den som egentligen borde bli tränare om det inte vore för att man inte fick dricka på bänken. Fotboll skall ses med fin öl alternativt whiskey i både magen och handen.

Bloggens namn kommer från att jag härmed kommer förklara för er hur vi skall spela fotboll framöver samt mina tankar om varför vi spelar som vi gör. Ni kan kalla mig ett Råsundafetto, men tror ni att jag bryr mig, jag nickar bara instämmande samtidigt som jag pekar med hela handen.

// Tuli K

Så var vi här igen…

Det är en av flera dagar i mängden där det gråa vädret pendlar mellan grått och grått. Visst är solen framme ibland men ännu är den som oftast gömd för våra ögon, och visst är det tur för annars vet jag inte vad jag skall ta mig till. Tänk om solen strålat idag igen, hur skulle jag överleva tiden fram till den 30 mars, hur skulle jag kunna vänta på det som känns som en evighet. Att den svenska försäsongen inte kan kopplas ihop med de manodepressiva eller självmordsbenägna individer som pendlar mellan hopp och förtvivlan känns onekligen konstigt, för det känns som om jag vet hur det är att vara manodepressiv och ibland självmordsbenägen. Här skulle nollvisionen kunna lösas, förläng den svenska serien. Flytta Sverige till sydligare breddgrader och låt oss manodepressiva och självmordsbenägna fotbollsidioter uppfylla de egentligen självklara målen av nollvision.

Vad gör jag här egentligen? Jag borde befinna mig hos en gammal dam som pratar portugisiska och serverar mig kaffe samtidigt som hon förklarar hur men screenar bort försvarare likt Almeria gjorde senast mot laget utan reklam, eller är det reklam? Vem är det som betalar för den Unicef logga som inte är reklam? Är den fortfarande kvar, har svårt att fokusera på matcher där det inte skanderas Argentina, Argentina, Argentina på läktarna. Vi i Sverige pratar oftast hur bra vi svenskar är på att planera inför matcherna och att vi är taktiskt drillade. Det skall vara vår fördel gentemot lag och landslag från kontinenten. Men visst är det konstigt när man ser dessa Argentinare komma hit och visa resterande delar av laget hur man spelar taktiskt. När skall vi fatta att svenska spelare är mediokra till och med rent taktiskt? Tillbaka till poängen, att Almeria klarar lika mot Unicef beror på taktiskt drillande. Här övar man in kombinationer som skall resultera i mål. Gratis mål kan man nästan kalla det. Hur länge sedan var det som vi var farliga på en offensiv hörna? Men varje gång motståndarna har en skiter jag på mig. Tacka gud för Dimor så att jag slipper skylla på ungen 5 rader bort.

Jag svamlar likt en annan tomte från söder, men allt är den här satans försäsongens fel. Alltid samma visa, alltid samma procedur när vi närmar oss mitten på mars. Jag slutar att fungera likt den man jag egentligen är, hur normalt är det att använda F5 så pass att träningsverken infinner sig. Ni förstår säkert hur jobbigt det är att sträcka sig med vänster hand. Tänk också vilken problematik det gör för en ensam man utan fungerande högerarm (får inte misstolkas att jag hänger på helikopterplattan i vanliga fall) och att frustrationen bara växer om man inte får utlopp för sina drifter. Min drift är att skrika och avreagera mig under matcher där mitt fantastiska lag, ja när mitt fantastiska AIK spelar.

Önskar att Miran vore Argentinare så att han också fick känna sig uppskattad av oss så fort han rör bollen. Kan vi inte kalla han Argentinare även om han har fantastiska kindben som bara en östeuropé kan ha.

//Tuli